Hoppsan - här var det gnälligt!

Men hallå allihopa! 

Ja så gick det med mitt bloggande. Inte så bra. Men till mitt försvar så har jag ju poddat i stället. Och det är ju också ett trevligt forum att uttrycka sig på. Men nu är skrivarlustan tillbaka och jag tänkte köra lite här igen.

Men var skall man börja? 

Året har bara pågått och pågått. Händer ju inte så mycket i en mammaledig kvinnas liv.

Barnen växer. Man jublar över pottbesök, nya ord och diverse plötsliga framsteg så som handklappning och hejdå-vinkningar. 

Sömnbristen är konstant. Så konstant att jag har börjat utforma nya teorier om att sömn väl egentligen inte är så viktigt. Vem behöver sova när man hålögt kan vagga runt en stökig bebis och stirra in i en mobilskärm kl 2:34 på natten?

Samvetet är ständigt närvarande. Och nej - det är INTE det goda samvetet utan det DÅÅÅLIGA samvetet. Känslan av att inte orka tillräckligt, att inte räcka till. 

Får barnen tillräckligt bra mat? 

Tittar de lite för mycket på tv vissa dagar? 

Borde vi inte vara utomhus lite mera?

Och. Så. Vidare.

Och mitt i allt skall man komma ihåg sig själv. Och jag har verkligen försökt. 

Men när barnen somnat på kvällen kommer dock det stora dilemmat: gå och lägga sig i god tid och vakna upp någorlunda utvilad eller vara uppe alldeles för sent och göra sådant som jag aldrig hinner på dagen (ta hand om mig själv och mina intressen). Går jag och lägger mig tidigt så kommer jag att vara piggare och tacka mig själv dagen efter. Men om jag stannar uppe så får själen en liten boost genom att jag gör något kreativt och har egentid.

Som sagt - ett dilemma som inte ens världens samlade nobelpristagare kan lösa.

Nä hörrni - denna jublande skrattfest får fortsätta imorgon för nu går jag och lägger mig. Var ju inte meningen att detta skulle bli ett gnällkalas. Men så blev det. Vem vet, nästa inlägg kanske blir en veritabel skrattexplosion.

Hur som helst - I'M BACK!