Mycket inre stress just nu. Och det som är svårast när man är stressad inombords är att få ett mer övergripande perspektiv. Och då menar jag inte intellektuellt. Jag kan givetvis sätta mig ner och konstatera att det finns inget att vara stressad över. Allt är i sin ordning. Jag och min familj lever och är friska. Jag har superfina vänner. Jag är älskad och bor i ett fint hem och har mat på bordet och kläder på kroppen. Sakers tillstånd kunde alltså vara betydligt sämre.
Och så vidare.
Men även om jag vet allt detta, så är det som att magen och hjärtat ibland inte fattar. Min kropp tycks vissa dagar uppfatta hot som jag inte ser. Stressade hjärtslag, stressade rörelser och en lite jagad känsla. Och jag inser just nu sakta att detta inte är så bra. Och jag vet att jag måste ta tag i det på olika sätt. För det finns ju inga hot att fly från. Jag är ju inte jagad.
Kanske ett litet flummigt inlägg. Och jag är alltid lite osäker på hur mycket jag skall dela med mig av när det gäller hur jag mår. Men det kan ju inte bara vara jag som ibland måste stanna upp och ta hand om mig själv? Det måste vara fler. Eller? Eller är alla så lyckliga och har alla sån fin ordning på sina liv som det verkar på IG och FB?
Jaja... Jag vet inte jag. Jag fortsätter att titta på bilden som är tagen tusentals meter upp i luften i ett flygplan på väg mot Stockholm. Och jag tänker att där uppe ser allting så litet ut. Men när man sedan landar blir plötsligt allt stort igen. Även oväsentligheter och triviala problem.
Och så tänker jag på Björn Afzelius klassiska textrad:
"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå. Men det kan va svårt att tro när man inte ser den."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar