torsdag 12 mars 2015

Plattskallen

Alla sade innan jag fick barn att man alltid oroar sig för sina barn. Detta kunde jag förstå - oro för att något skall hända dem eller att de skall bli sjuka eller olyckliga. Men vad jag då inte förstod var alla andra småsaker som skulle komma att stressa mig. Det första halvåret av Anna-Veras liv var ett evigt googlande och stressande över än det ena än det andra.

Här tänker jag nu beskriva en av de saker som fullkomligt uppslukade mig under en period:

När A-V var nyfödd hade vi inte en tillräckligt tjock kudde och hon låg mycket på rygg. Därtill hade hon en favoritsida som hon ständigt vände huvudet mot. Vad vi inte insåg var att hennes mjuka skalle sakta men säkert ändrade form och blev både sned och platt baktill. Detta märkte vi inte först, då hon redan från start hade en tjock kalufs av hår på huvudet. När jag insåg hur illa det var (efter ung 1,5-2 mån) började min besatthet. Jag studerade hennes skalle flera gånger per dag. Kände, vände och vred. Tittade från olika vinklar och försökte att liksom med tankens kraft få huvudformen att ändras. Vi hade fått tillsägelse om att försöka att ha henne på mage eller sittandes all hennes vakna tid. Jag började föra någon sorts oorganiserat protokoll över hur många timmar om dygnet hon inte låg på rygg. Fick stresskänslor i bröstet då jag upplevde att hon legat för långe med bakhuvudet i kudden. Vi hade en specialkudde som gjorde att hon kunde sova på sidan. Den var toppen och jag blev galen om vi åkte någonstans och hade glömt den. Hade även en annan specialkudde som man hade bakom huvudet och den placerades i babysitter, på golv, i säng, i vagn, ja överallt!

Jag googlade och googlade. Tittade på bilder av platta barnskallar. Läste om specialhjälmar som formar om små huvuden. Läste i forum där det både fanns historier om platta huvuden som rättat till sig själva efter hand, så väl som historier om sneda skallar som gjort hela ansiktet snett. Jag försökte googla på olika ord för att hitta nya sidor. Blev svårare ju mer jag scannade av nätet. Tillslut blev mitt beteende näst intill sjukligt. Jag kom på mig själv med att titta avundsjukt på bebisar som hade runda, välformade bakhuvuden.
"Vackert" - tänkte jag, som om det här med platt skalle var en oerhört viktig faktor när det gäller utseende. Jag tänkte att även om det inte skulle komma att synas, så hade vi ändå deformerat vår stackars dotter. Så onödigt av oss...

Är hon galen?  - Tänker ni nu. Ja, kanske lite. Men jag vågar i alla fall erkänna det. Och tror faktiskt att fler med mig har känt denna stress. Inte minst då det påpekas på BVC hela tiden att man ska ha en ordentlig kudde för att få en rund form på huvudet.

Hur som helst så gav specialkudden och våra insatser resultat. Formen blev bättre och nu märks plattheten allt mindre. Tydligen formas huvudet rätt rejält fram till 1,5 år enligt läkaren, så det skall nog rätta till sig helt. Och gör det inte det så är Anna-Vera lika underbar och fin ändå!

Så slutet gott.

Men gudars vilken stress över en skalle som vart lite platt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar